Digmar

Det här är det sista jag skriver som anställd hos Dagens Media. 2,5 år med digitala medier i dessa tider har varit minst sagt intressant. Åren har, ur ett marknadsföringsperspektiv, präglats av en resa från en glorifierad bild av internet till att mer och mer ifrågasättas som kanal. Mätbarhetens lovsång har sjungits men samtidigt har allt flera mätproblem dykt upp längs vägen. Inställningen hos annonsörerna var för drygt två år sedan att ”internet måste vi vara på, vi vet inte riktigt varför men vi måste vara där” till att allt fler ifråga sätter och förstår nyttan.

Möjligheterna för företag att kommunicera på nätet har gått från att till stor del handla om sin egna sajt och displayannonser på traditionella mediesajter till att i allt större utsträckning inkludera sökannonsering, sociala medier och mobil kommunikation. Samtidigt som kunskapen hos köparsidan har gått från, i oerhört många fall, mycket låg till i många fall ganska hög, har medielandskapet blivit oerhört mycket mer komplext. Det syns på mediebyråernas medieplaner och det syns på alla nya konsulters försök att intyga omgivningen om att just de är bäst på ”sociala medier”.

I april 2007 fanns 90 sajter med över 100.000 unika besökare per vecka i Sverige enligt Kia Index. Störst var MSN:s nätverk med 5,6 miljoner unika besökare. Idag finns nästan 140 så stora sajter och MSN når över 9 miljoner unika besökare. Svenskar surfar mer hemma, på jobbet, i sommarstugan och i mobilen. Men samtidigt som de stora sajterna blivit allt större har fler nischade sajter vuxit fram där annonsörer kan nå en publik med specialintressen på ett helt annat sätt än på stora, breda sajter. Detta trots att det länge har pratats om nischad annonsering även hos de stora.

Detta har varit ett hett ämne så fort vi har skrivit om det. När begreppet kartläggning eller analys av surfbeteenden kommer in sparkar många bakut. Att sajterna tittar på hur besökarna beter sig för att sedan kunna leverera mer relevanta annonser verkar inte vara något som internetpubliken gillar.

Något som den innersta kärnan av mediedebattörer inom nya medier ofta motsätter sig är kritik mot dessa nya, sociala, kanaler. Att skriva negativt om Google har både en och två gånger resulterat i arga mail och kommentarer. Google gör oerhört mycket bra men deras monopolställning på den svenska marknaden bör ifrågasättas. Från marknadssidan, köpare, mediebyråer och nästan alla byråer som jobbar med sökmotorsoptimering och sökannonsering efterfrågas konkurrens. Och därmed antagligen lägre priser.

På mediesidan brottas mer eller mindre alla med hur de ska få lönsamhet i sina verksamheter, från Facebook med sina 200 miljoner användare till Realtid.se och deras 65.000 unika besökare i veckan. Betallösningar, av motståndarna kallade betalväggar, freemium-tjänster eller att helt och hållet överge alla gamla affärsmodeller diskuteras. Ingen har i dag någon bra lösning och det är först på senare tid som problemet har börjat tas på allvar hos medierna. Tidigare har allt enbart handlat om att bygga upp trafik, lönsamheten har fått komma i andra hand. Tillvägagångssättet har visat sig vara mindre smart, men alla medier är i dag oerhört rädda för att prova nya saker. Den trafik man har byggt upp, och därmed sin annonsaffär, vågar man inte utmana, trots att annonspengarna på nätet är försvinnande små. Ur en annonsörsvinkel går det att utnyttja mediernas feghet genom att priserna pressas nedåt.

Utvecklingen inom området kommer att fortsätta gå snabbt. Medierna måste förändra sina affärsmodeller. Annonsörerna måste släppa kontrollen över sin kommunikation när sociala medier sätter sig på allvar till en bredare publik. De måste inse att kommunikation på nätet inte enbart är köpt media. Jag kommer fortsätta att följa alla dessa diskussioner men framöver från ett köparperspektiv. Mediebubblan överger man inte i första taget så jag hoppas stöta på många av er läsare även i framtiden!